Försöker...
Är lite låg igen. Jag är så sjuk stressad inför jul, vet inte riktigt varför dock för allt är så gott som klart..
Men känns som all tid går så fort och att man inte får ett skit vettigt gjort. Idag har jag typ bara sovit och läst och legat och filosoferat... Meningsfullt??
Är hos Mickes föräldrar n. Igen. Fattar egernligen inte varför jag följer med varje gång. Det är ju alltid likadant...
Han snackar och umgås med alla och glömmer hela tiden bort mig. Jag typ slutar existera när vi är här.
Jag försöker verkligen inte att ta ut mina deperisioner på någon, men det är så svårt att hålla allt inom mig. förut hade jag alltid nån jag kunde snacka med när jag inte var på topp och nu har jag typ ingen...
Och alla baa gnäller på allt fast de egentligen har det hur bra som helst, jag vet, jag är en av dem, men vad fan man orkar nte lyssna på allt. jag försöker stänga av men jag har så lätt att ta åt mig av saker och ting. Men jag ska jobba på det. kan ju inte vara så svårt??Det är ju trotsallt ett val man har, som allt annat här i livet. Men så komplicerat allt ska vara. VARFÖR??
Ibland känner jag mig ensamast i världen, men hur är man då?? alltså även om jag harfolk omkring mig så känner jag mig ensam. och visst kan man vara ensam fast man har massa sk. vänner omkring sig, eller??
Varje gång jag ska träffa Micke så har jag kaske för höga förväntningar. jag vet inte. Jag vill ju bara få en liiiten bit av hans uppmäsksamhet. vill att han ska se att jag faktiskt är där och... fan jag vill nog egentligen bara kort sagt att han ska älska mig. gilla mig mer än alla andra. men fortfarande verkar det som om alla andra betyder så mkt mer. och jag vet. JAG FÅR INTE FÖRSÖRA ALLT IGEN!!
jag önskar bara att jagkunde öppna mig för honom berätta allt som jag känner och allt som jag tänker på. Men faan det går bara inte. han skulle inteförstå mig. vi är alldeles för olika... men jag vill inte heller bara ge upp allt. kanske vore det bäst?? men nu den sista tiden har det kännts så bra. men jag bara väntar på att i efterhand få reda på massa saker som jag nog egentligen inte vill vet. visst jag har börjat lita mer och mer på honom mn ibland bara kommer allt tvångstankar och all ångest tillbaka. men så är det väl för alla ibland??
Jag skyller på att jag är tonåring, att allt för många har svikit mig innan och att jag är så verkänslig. är det ätt elelr fel?? jag vet faktiskt inte själv...
Men känns som all tid går så fort och att man inte får ett skit vettigt gjort. Idag har jag typ bara sovit och läst och legat och filosoferat... Meningsfullt??
Är hos Mickes föräldrar n. Igen. Fattar egernligen inte varför jag följer med varje gång. Det är ju alltid likadant...
Han snackar och umgås med alla och glömmer hela tiden bort mig. Jag typ slutar existera när vi är här.
Jag försöker verkligen inte att ta ut mina deperisioner på någon, men det är så svårt att hålla allt inom mig. förut hade jag alltid nån jag kunde snacka med när jag inte var på topp och nu har jag typ ingen...
Och alla baa gnäller på allt fast de egentligen har det hur bra som helst, jag vet, jag är en av dem, men vad fan man orkar nte lyssna på allt. jag försöker stänga av men jag har så lätt att ta åt mig av saker och ting. Men jag ska jobba på det. kan ju inte vara så svårt??Det är ju trotsallt ett val man har, som allt annat här i livet. Men så komplicerat allt ska vara. VARFÖR??
Ibland känner jag mig ensamast i världen, men hur är man då?? alltså även om jag harfolk omkring mig så känner jag mig ensam. och visst kan man vara ensam fast man har massa sk. vänner omkring sig, eller??
Varje gång jag ska träffa Micke så har jag kaske för höga förväntningar. jag vet inte. Jag vill ju bara få en liiiten bit av hans uppmäsksamhet. vill att han ska se att jag faktiskt är där och... fan jag vill nog egentligen bara kort sagt att han ska älska mig. gilla mig mer än alla andra. men fortfarande verkar det som om alla andra betyder så mkt mer. och jag vet. JAG FÅR INTE FÖRSÖRA ALLT IGEN!!
jag önskar bara att jagkunde öppna mig för honom berätta allt som jag känner och allt som jag tänker på. Men faan det går bara inte. han skulle inteförstå mig. vi är alldeles för olika... men jag vill inte heller bara ge upp allt. kanske vore det bäst?? men nu den sista tiden har det kännts så bra. men jag bara väntar på att i efterhand få reda på massa saker som jag nog egentligen inte vill vet. visst jag har börjat lita mer och mer på honom mn ibland bara kommer allt tvångstankar och all ångest tillbaka. men så är det väl för alla ibland??
Jag skyller på att jag är tonåring, att allt för många har svikit mig innan och att jag är så verkänslig. är det ätt elelr fel?? jag vet faktiskt inte själv...
Kommentarer
Trackback
