Nervös för allt....
Är i skolan nu. Suttit och lyssnat på några redovisningar om olks projektarbeten. Skitkul... eller inte...=/
Ska snart tillbaka och lyssna mer. detta ska hålla på mellan 8.20-15.00 eller något. Sen slutar vi i alla fall. Skönt det.
Ska träffa Martin på stan vid 5 och ta en fika och köpa lite julklappar och så. Det ska bli kul, men hade nog egentligen hellre träffat npgon som jag kan snacka med om allt. Behöver snacka om mig och Micke med någon nu. Även om jag tycker att det är superbra och mysigt nu. Helgen har verkligen varit underbar, så vet jag ju inte hur han tycker och tänker...=/
Men ska träffa Micke sen på stan med vid 6 tiden, Ska bli kul, men är samtidigt jävligt nervös för att han ska säga något som jag inte vill höra....
Berättade för morsan igår om att jag piercade bröstvårtan i torsdags. Snacka om att hon höll på att flyga i taket. Men det var nog engentligen inte för själva piercingen, utan mer för att hon undrar vart jag får alla pengar ifrån. Och saningen är ju det att jag var tvungen att ta från mina sparpengar för att kunna köpa föräldrarnas julklapp och då satte jag över lite extra för att unna mig själv något oxå...
Ska försöka att inte ta allt för mycket där ifrån bara. Ska försöka få tag i något extrajobb med. Hur jag nu ska hinna med det om jag ska börja rida mer och näste termin i skolan kommer att bli helt fruktansvärd!!
Men måste ha pengar. Snackade ju tidigare med en snubbe som var beredd att ge mig jobb som "lättklädd modell" och få typ 3000 för varje plåtning. och han räknade med att jag skulle kunna få 2-4 plåtningar i veckan. och det vore ju jävla bra, men frågan är ju: Är det värt det?
Hade ju hets typ börjat jobba på ett cafe eller något sådant mysigt. Lite socialt jobb samtidigt som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att jobba inom deet senare med.
Alltså jag skulle väl egntligen inte ha några problem med modell-jobbet heller men grejej är ju det att det vore ju inte så kul om någon man käner (inom familjen/slläkten) fick se sånna bilder på en. Andra gör inte så mycket. Jag är ganska van med tanke på min trassligabakgrund.
Det är fan sant. Antingen måste man elta om sin barndom eller takla sig fram. Jag har testat båda. det första är betydligt smidigare, men samtidigt mycket mer jobbigt psykiskt.
Det finns ju en sak som hänt under min uppväxt som bara en person, som inte är inblandad, vet om. Eller kanske 2. Men faan, jag kan bara inte berätta det för dem jag kanske egentligen borde berätta det för - mina föäldrar. Jag skäms så fruktansvärt fortfarande trots att det har gått snart 5 år! Jag själv har la kommit över det ganska bra, men jagpallar bara inte snacka om det med någon..
Har så svårt att öppna mig för de som står mig närmast. Jag kan det bara inte. Kanske står de min inte närmast trots allt? Eller jag vet inte. jag kan snacka med Martin om typ allt, förutom om Micke.. men...
Micke försöker jag snacka mer med, men det är också ganska svårt för jag vet inte riktigt hur mycket jag kan lita på honom... men jag måste väl försöka. Han är ju trots allt min pojkvän och då ska man väl kunna snacka med varandra om allt??
Eller så har jag bara missuppfattat allat. Det känns som hela mitt liv bara består av massa missuppfattningar. hela jag kanske är en missuppfattning. men vad fasen ska man göra för att bara rätta till allt om inte ett "förlåt" hjälper??
Livet är bra komplicerat ibland.. jag vet varken ut eller in. Men tror att jag ialla fall har lärt känna mig själv litite bättre nu den senaste veckan.. eller så är det bara ett önsketänkande... Fan.. om jag bara visste vart jag hade alla. om jag bara slipper oroa mig över min framtid. Vill bara sticka iväg.. långt bort och aldrig mer koma tillbaka. Starta ett nytt liv. Börja om från början licksom.
Fasen vad skönt det hade vart. Bara dra till något ställe där fördommar inte existerar. Men vart finns det stället??
Igentans! Men om man kommer till ett ställe där ingen vet vem man är eller inte vet något om en så måste man väl få en ärlig chans, eller?
Men de chanser har jag ju redan fått 1000 gånger! men varför tar jag inte vara på dem? jag måste verkligen jobba på mitt självförtroende. Alltså jag vet ju att jag kan och jag har egentligen inget att skämmas över.
Jag behöver bara vara mig själv, flippa ut lite.. så skönt det vore om jag bara kunde göra det, även med personer som jag itnte känner så bra. kanske framför allt med dem till och med! Har ju fått de chanserna så många gånger, men bara slängt iväg dem. Jag vet ju, jag ser bra ut, jag har okej kropp, folk som känner mig gillar mig för den jag är och.. men vad fan är det då som jag är så rädd för?
Life is a bitch!
Ord för att beskriva hur jag känner mig: Rädd
Ska snart tillbaka och lyssna mer. detta ska hålla på mellan 8.20-15.00 eller något. Sen slutar vi i alla fall. Skönt det.
Ska träffa Martin på stan vid 5 och ta en fika och köpa lite julklappar och så. Det ska bli kul, men hade nog egentligen hellre träffat npgon som jag kan snacka med om allt. Behöver snacka om mig och Micke med någon nu. Även om jag tycker att det är superbra och mysigt nu. Helgen har verkligen varit underbar, så vet jag ju inte hur han tycker och tänker...=/
Men ska träffa Micke sen på stan med vid 6 tiden, Ska bli kul, men är samtidigt jävligt nervös för att han ska säga något som jag inte vill höra....
Berättade för morsan igår om att jag piercade bröstvårtan i torsdags. Snacka om att hon höll på att flyga i taket. Men det var nog engentligen inte för själva piercingen, utan mer för att hon undrar vart jag får alla pengar ifrån. Och saningen är ju det att jag var tvungen att ta från mina sparpengar för att kunna köpa föräldrarnas julklapp och då satte jag över lite extra för att unna mig själv något oxå...
Ska försöka att inte ta allt för mycket där ifrån bara. Ska försöka få tag i något extrajobb med. Hur jag nu ska hinna med det om jag ska börja rida mer och näste termin i skolan kommer att bli helt fruktansvärd!!
Men måste ha pengar. Snackade ju tidigare med en snubbe som var beredd att ge mig jobb som "lättklädd modell" och få typ 3000 för varje plåtning. och han räknade med att jag skulle kunna få 2-4 plåtningar i veckan. och det vore ju jävla bra, men frågan är ju: Är det värt det?
Hade ju hets typ börjat jobba på ett cafe eller något sådant mysigt. Lite socialt jobb samtidigt som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att jobba inom deet senare med.
Alltså jag skulle väl egntligen inte ha några problem med modell-jobbet heller men grejej är ju det att det vore ju inte så kul om någon man käner (inom familjen/slläkten) fick se sånna bilder på en. Andra gör inte så mycket. Jag är ganska van med tanke på min trassligabakgrund.
Det är fan sant. Antingen måste man elta om sin barndom eller takla sig fram. Jag har testat båda. det första är betydligt smidigare, men samtidigt mycket mer jobbigt psykiskt.
Det finns ju en sak som hänt under min uppväxt som bara en person, som inte är inblandad, vet om. Eller kanske 2. Men faan, jag kan bara inte berätta det för dem jag kanske egentligen borde berätta det för - mina föäldrar. Jag skäms så fruktansvärt fortfarande trots att det har gått snart 5 år! Jag själv har la kommit över det ganska bra, men jagpallar bara inte snacka om det med någon..
Har så svårt att öppna mig för de som står mig närmast. Jag kan det bara inte. Kanske står de min inte närmast trots allt? Eller jag vet inte. jag kan snacka med Martin om typ allt, förutom om Micke.. men...
Micke försöker jag snacka mer med, men det är också ganska svårt för jag vet inte riktigt hur mycket jag kan lita på honom... men jag måste väl försöka. Han är ju trots allt min pojkvän och då ska man väl kunna snacka med varandra om allt??
Eller så har jag bara missuppfattat allat. Det känns som hela mitt liv bara består av massa missuppfattningar. hela jag kanske är en missuppfattning. men vad fasen ska man göra för att bara rätta till allt om inte ett "förlåt" hjälper??
Livet är bra komplicerat ibland.. jag vet varken ut eller in. Men tror att jag ialla fall har lärt känna mig själv litite bättre nu den senaste veckan.. eller så är det bara ett önsketänkande... Fan.. om jag bara visste vart jag hade alla. om jag bara slipper oroa mig över min framtid. Vill bara sticka iväg.. långt bort och aldrig mer koma tillbaka. Starta ett nytt liv. Börja om från början licksom.
Fasen vad skönt det hade vart. Bara dra till något ställe där fördommar inte existerar. Men vart finns det stället??
Igentans! Men om man kommer till ett ställe där ingen vet vem man är eller inte vet något om en så måste man väl få en ärlig chans, eller?
Men de chanser har jag ju redan fått 1000 gånger! men varför tar jag inte vara på dem? jag måste verkligen jobba på mitt självförtroende. Alltså jag vet ju att jag kan och jag har egentligen inget att skämmas över.
Jag behöver bara vara mig själv, flippa ut lite.. så skönt det vore om jag bara kunde göra det, även med personer som jag itnte känner så bra. kanske framför allt med dem till och med! Har ju fått de chanserna så många gånger, men bara slängt iväg dem. Jag vet ju, jag ser bra ut, jag har okej kropp, folk som känner mig gillar mig för den jag är och.. men vad fan är det då som jag är så rädd för?
Life is a bitch!
Ord för att beskriva hur jag känner mig: Rädd
Kommentarer
Trackback
