Ingen märker något...?
Jag låg och tänkte på det här igår kväll innan jag somnade... Varje gång någon frågar eller man själv frågar någon hur det är med personen så är standardsvaret nästan alltid "bara bra " eller i alla fall "helt ok". Men hallå?! I hur många fall stämmer det? När man säger "helt ok" så är det oftast inte alls helt okej utam mån mår faktiskt dåligt, på ett eller annaat sätt... Och ändå säger vi så, varför? Vill vi inte ses som problembarn? Vet vi inte vilka vi kan anförtro oss åt? Och dom som faktiskt är där för att hjälpa oss ur svackor, proffisionell hjälp, inte ens dom kan vi alltid öppna oss för.
Jag tror de allra flesta bär på någon ganska mörk hemlighet som vi omöjligt kan dela med oss till någon.
Men när det till slut kommer fram att någon kanske inte mår så bra så är det då himla synd om den och världens gulli-gull. Men det är ju inte det man behöver! Vakna för fan! Vi behöver ordentligt stöd, någon mogen människa som pallar trycket, inte någon som behandlar oss som om vi vore 5 år.
Jag vet när jag vågade erkänna att jag käkar antideprisiva, då blev det helt plötsligt väldigt synd om mig, mnen hallå? vadå synd om mig? Det är ju bara min ceratoninivå i kroppen som är ojämn, det har inget att göra med att jag har varit med om massa hemska aker, för det har jag inte, inte mer än någon annan.
Och så denna avundsjuka. Vad ska den vara bra för? egentligen? Kan vi ine glädjas åt varandra? Jag vet ett par i plugget som blänger så fort folk undrar något över nya piercingen. Men det är la inte mitt fel att de frågar. Jag kan ju inte gärna skita i att svara bara för att någon inte ska få en sur min.
Kom igen, skärpning nu tjejer och killar!
